Det hör till att man ska gnälla på mässan. Varje år brukar skribenterna som rest ner för att bevaka mässan skriva en artikel där de suckar över att det är för stort. Det är för jobbigt. Det är för [nånting]. Men med bokmässan är det som med julafton. Det är bäst kvällen före. Naturligtvis smiter man in dagen innan det öppnat och ser sig omkring. Och då möter man en helt annan bokmässa.
Svala hallar full av förväntan och byggsopor. Ingenting är färdigt, men ingen stressar. Tvärtom råder det en avslappnad, rätt munter stämning. En gång om året får bokfolket klänga på stegar och justera belysningssladdar med hammare i bakfickan och gissa om de trivs med det. Som riktiga hantverkare för en dag eller två, även om kontrasten till den svartklädda, kortklippta tjejen som rullar förbi i en skylift åt motsatt håll är rätt stor.
En tjej står och rollar sina monterväggar med vit färg (jag ska fan gå förbi imorgon och kolla om det verkligen har hunnit torka). Golvet är fullt av skräp. En gaffeltruck släpar med sig ett sjok av plast och poppar bubbelplasten när den hamnar under hjulen. Flak med ramlösaburkar står och väntar. Oregelbundna plywoodlådor vars innehåll inte går att gissa. En herre i kostym rullar en kundvagn med böcker. Hos SR kör de den musik de själva vill ha i högtalarna och då blir det gammal nersutten rock; killen som justerar mixerbordet har en svart Iron Maiden-tröja. Alla ser ut som de ska.
Man kan rent av inbilla sig att just nu, medan mässan fortfarande är en skiss som håller på att ta form, möts alla som ingår i den litterära ämnesomsättningen på samma skräpiga golv, förlagsfolk som lyfter, bygger och bär (det syns hur ovant det är för dem och hur förtjusta de är), unga magra slavar som prismärker bok för bok och enstaka chefspersoner i ljusgrå kostym (som givetvis har sin namnskylt fäst med säkerhetsnål och inte ett sånt där slängigt band om halsen). Vare sig man heter Svenska Akademien eller säljer frukostbrickor med akvarellmålningar av rallarrosor – de praktiska problemen när man bygger en monter är likadana för alla. Tre kvinnor hjälps åt att lägga ut duken så att det blir snyggt, och så att de slitna papplådorna med boklagret under bordet inte syns. De tar bort duken och lägger ut den igen, nu blev det ännu lite bättre. Två montrar bort pågår samma sak, men där har kvinnorna en guldfärgad duk istället för en svart. Där sliter någon ensam med en motvillig billyhylla. Här är de redan klara och står och för innerligt avslappnade samtal med varandra. Fortast går det i de montrar som sköts av två personer, ofta en man och en kvinna i övre medelåldern; veteraner. Islänningarna har övergivit sin monter (och sitter kanske redan på krogen), medan finnarna fortfarande håller på med plåtbitarna som ska få hyllsektionerna på plats.
Och bredvid dem, alldeles före utgången, fastnar jag framför ett stort färgfoto av en stridsvagn full av klängande människor. De har en rödvitgrön flagga. Det är den ungerska montern. På väggen har de klistrat upp tidningssidor från DN, Svenskan och Expressen: gatustrider i Budapest. Strejk. Regeringen lovar mat åt alla som återvänder till fabrikerna. Tidningarna är från 1956.
Ungrarna är också klara med sitt och har gott om tid att prata med mig. För ett år sedan hyrde de en monter för att berätta om 50-årsminnet av revolten 1956. Då visste de inte att de skulle bygga upp sin monter samtidigt som gatorna på nytt fylls av demonstranter. Folk återvänder till samma platser som då, berättar de. Gatstenar rivs upp på samma platser. ”Nästa regering får väl se till att asfaltera den där gatan”, säger jag i ett försök att skämta. Men jag funderar också på hur ett liknande uppror skulle se ut i Stockholm (skulle folk gå till Slottet? Riksdagen? TV-huset?). Vi har inte samma tradition, här finns inga heliga platser från tidigare uppror att återvända till, vi skulle bli tvungna att börja från noll. Jag frågar om det som händer där nere, men får inte veta mycket mer än jag redan läst i tidningen. Den dåliga ekonomin. Bandet där statsministern berättar för sina medarbetare att de ljugit under valkampanjen. Jag skulle önska att någon hade en bandspelare med sig hos våra politiker, säger jag, även om jag inte tror att det skulle ha samma effekt.
•
Okej, det var det. Das nuffa dat. Nu har jag fått min dos av bokmässan. Bättre blir det inte. Nu kunde man lika gärna åka hem. Om inte… Man kunde ju gå dit imorgon bitti också. Kanske händer det något.
(Fortsättning följer.)
