Två paneler om yttrandefrihet

Hoppa till kommentarer

Temat för årets mässa är yttrandefrihet. Jag går på flera seminarier där man diskuterar yttrandefriheten och dess gränser, och det intryck som dröjer kvar är en viss skillnad mellan en svensk och en internationell panel.

Den internationella panelen:

• Joanne Leedom-Ackerman, vice ordförande för internationella PEN
• Miklos Haraszti, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
• Ursula Owen, chefredaktör för Index on censorship
• Orhan Pamuk

Det har skett en förändring sedan mitten av 90-talet, sade Ursula Owen. Sedan mitten av 90-talet har vi fått en växande våg av röster som vill inskränka eller modifiera yttrandefriheten. Man vill göra det utifrån de bästa avsikter, sade hon, för att man är mot rasism, sexism och andra orättvisor, men hon är ändå oroad. För egen del har hon utvecklats i motsatt riktning. Hon var tidigare redaktör på det feministiska förlaget Virago, och på den tiden kunde hon tänka sig vissa inskränkningar i yttrandefriheten. Men inte nu längre: ”speaking as a woman who grew up in the 50s and 60s I think people have to get used to be offended.” Hon sade också: ”being offended is part of the deal of living in a free society.” Det är en mening som återkom i flera varianter under samtalets gång, från flera av deltagarna: att känna sig förolämpad är inte något problem, tvärtom, att tåla förolämpningar hör till det normala i en demokrati.

Pamuk: debatter om yttrandefrihet handlar alltid om hur vi ska definiera yttrandefrihetens gränser (rubriken för seminariet var ”Har yttrandefriheten en gräns?”), men författare ska inte låta sig dras in i att debattera yttrandefrihet på de premisserna. Det är inte en författares jobb att fundera över hur vi borde inskränka yttrandefriheten, sådant kan jurister eller politiker göra, författaren ansvarar för sanningen. ”I just want to tell the truth”, inskärpte han. (Men om man använder det argumentet, att författaren är livsnödvändig för sanningens skull, hur försvarar man sig då mot invändningen att författaren x i boken y inte har sagt sanningen, utan något annat, att han har varit subjektiv eller kränkande? Man borde också försvara författarens rätt till fria fantasier.)

Pamuk är inte optimist. Det finns så många minoritetsgrupper i Europa som önskar sig inskränkningar i yttrandefriheten och frestelsen att tillfredsställa dem är stor. ”Let’s get them some book bannings”, tänker politikerna, sade han, då blir de lättsårade grupperna glada och vi får deras röster. Det är en strategi som ser billig ut i början, varnade han.

Panelen var fullständigt enig om att vi inte bör inskränka yttrandefriheten eller börja förse den med undantag. Den var rent av överens om att inte ens en förintelseförnekare som David Irving bör mötas med förbud (i februari i år dömde en österrikisk domstol Irving till tre års fängelse, se Wikipedia). Haraszti: ”in bad countries you defend good people, in good countries you defend bad people”. Pamuk: inskränkningar i tryckfriheten är smittsamma. Det finns en risk att sådana inskränkningar i ett land spiller över till andra länder. I Turkiet användes åtalet mot Irving för att legitimera åtalet mot honom, sade han.

Lösningen på alla problem, tyckte de, är alltid ”more speech”. Och det låter bra, men kommer det alltid att fungera i praktiken?

•

Den svenska panelen bestod av

• Mats Söderlund, författarförbundets ordförande
• David Karlsson, idéhistoriker, fd. redaktör för Ord & bild
• Göran Rosenberg
• Barbro Hedvall, ledarskribent på DN

och kom till närmast motsatt slutsats. Yttrandefrihet är aldrig rätten för vem som helst att säga vad som helst, sade Göran Rosenberg, och resten av panelen verkade hålla med honom. Han upprepade gång på gång att yttrandefrihet är kontextbunden, att det är avgörande hur saker uppfattas. Yttrandefrihet ”är inte att säga vad man vill till vem som helst, då hade det varit enkelt”. Yttrandefriheten är beroende av att det man säger uppfattas som det är tänkt, sade han, och man måste vara klar över vad effekten av ens yttranden blir, även om man vill vara satirisk. Om man inte vet vad effekten blir, eller om man struntar i det, ”då har vi inte längre yttrandefrihet, då har vi bara en massa människor som håller monologer”.

Om man tänker sig att det här syftar på svenska kvällstidningar (eller på svensk ”satir” av typen kändisen-X-är-pedofil) låter det ganska vettigt (även om det snarare är en beskrivning av social kompetens än av yttrandefrihetsgrundlagen). Men var hamnar man om man börjar fundera över påståendets vidare innebörd? Är det mottagarens reaktion som ska avgöra om jag har rätt att yttra mig eller inte? Hur ska jag förutse den? Det är naturligtvis inte fel att ta hänsyn till hur det man säger kommer att uppfattas, men att låta det ingå i definitionen av yttrandefrihet är lite konstigt. Det motsäger liksom hela vitsen med yttrandefrihet.

Och ett par av Rosenbergs uttalanden om vem som har rätt att kritisera vad var rätt märkliga. När han sade ”Häda kan bara den göra som förväntas tro” låg det lite väl nära ’bara den som tror har rätt att tala om religiösa frågor’, eller ’bara den som tillhör vår grupp (alltså: som vi redan har makt över) har rätt att kritisera oss’. Det är grumligt sagt och kan lätt tolkas på flera sätt, även på sätt som inte Rosenberg avsåg. Det här var inte den glasklara Rosenberg jag är van att läsa.

Den svenska panelen sade många förnuftiga och nyanserade saker, och i en annan kontext hade det kanske låtit ännu klokare, för man kommer inte ifrån att det ger ett speciellt intryck när så mycket förnuftiga och nyanserade saker sägs som en reaktion på så mycket oförnuftigt och onyanserat våld. Paneldeltagarna lyckades inte riktigt övertyga mig om att det inte handlade om samma resonemang som brukar föras i familjer där mannen slår fru och barn: det är onödigt att säga nånting som får pappa att explodera, för då vet vi ju hur det går. Därmed har man flyttat skulden från den som slår till den som säger något onödigt. Vad är onödigt? Allt som får pappa att slåss.

•

Till sist. Yttrandefrihetens gränser handlar inte bara om förstasidesstoff som brinnande ambassader eller om att vara världsberömd och leva under konstant livvaktsskydd. Läs till exempel här och här om Sakine Madon (via Isobel). I korthet: några upprörda läsare får tidningen Stockholm City att ta bort hennes krönika från nätet. När hon sedan skriver ett inlägg om det på sin privata blogg hör tidningen av sig och ber henne radera det om hon vill fortsätta skriva för dem. Kanske panelen borde ha tillfrågats om sin åsikt om henne istället för sin åsikt om de sönderpratade muhammedkarikatyrerna.

Se även tidningen Svensk bokhandels senaste nummer (inte minst artikeln om det organiserade motståndet mot Eric Schlosser). Artiklarna släpps på nätet 12 oktober.

4 kommentarer

Under Bokmässan