That’s all, folks

Och det här, tror jag, var allt för i år. Eventuellt tillkommer några tillägg och ändringar de närmaste dagarna. Det är inte omöjligt att mässbloggen återkommer nästa år.

Två paneler om yttrandefrihet

Temat för årets mässa är yttrandefrihet. Jag går på flera seminarier där man diskuterar yttrandefriheten och dess gränser, och det intryck som dröjer kvar är en viss skillnad mellan en svensk och en internationell panel.

Den internationella panelen:

• Joanne Leedom-Ackerman, vice ordförande för internationella PEN
• Miklos Haraszti, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
• Ursula Owen, chefredaktör för Index on censorship
• Orhan Pamuk

Det har skett en förändring sedan mitten av 90-talet, sade Ursula Owen. Sedan mitten av 90-talet har vi fått en växande våg av röster som vill inskränka eller modifiera yttrandefriheten. Man vill göra det utifrån de bästa avsikter, sade hon, för att man är mot rasism, sexism och andra orättvisor, men hon är ändå oroad. För egen del har hon utvecklats i motsatt riktning. Hon var tidigare redaktör på det feministiska förlaget Virago, och på den tiden kunde hon tänka sig vissa inskränkningar i yttrandefriheten. Men inte nu längre: ”speaking as a woman who grew up in the 50s and 60s I think people have to get used to be offended.” Hon sade också: ”being offended is part of the deal of living in a free society.” Det är en mening som återkom i flera varianter under samtalets gång, från flera av deltagarna: att känna sig förolämpad är inte något problem, tvärtom, att tåla förolämpningar hör till det normala i en demokrati.

Pamuk: debatter om yttrandefrihet handlar alltid om hur vi ska definiera yttrandefrihetens gränser (rubriken för seminariet var ”Har yttrandefriheten en gräns?”), men författare ska inte låta sig dras in i att debattera yttrandefrihet på de premisserna. Det är inte en författares jobb att fundera över hur vi borde inskränka yttrandefriheten, sådant kan jurister eller politiker göra, författaren ansvarar för sanningen. ”I just want to tell the truth”, inskärpte han. (Men om man använder det argumentet, att författaren är livsnödvändig för sanningens skull, hur försvarar man sig då mot invändningen att författaren x i boken y inte har sagt sanningen, utan något annat, att han har varit subjektiv eller kränkande? Man borde också försvara författarens rätt till fria fantasier.)

Pamuk är inte optimist. Det finns så många minoritetsgrupper i Europa som önskar sig inskränkningar i yttrandefriheten och frestelsen att tillfredsställa dem är stor. ”Let’s get them some book bannings”, tänker politikerna, sade han, då blir de lättsårade grupperna glada och vi får deras röster. Det är en strategi som ser billig ut i början, varnade han.

Panelen var fullständigt enig om att vi inte bör inskränka yttrandefriheten eller börja förse den med undantag. Den var rent av överens om att inte ens en förintelseförnekare som David Irving bör mötas med förbud (i februari i år dömde en österrikisk domstol Irving till tre års fängelse, se Wikipedia). Haraszti: ”in bad countries you defend good people, in good countries you defend bad people”. Pamuk: inskränkningar i tryckfriheten är smittsamma. Det finns en risk att sådana inskränkningar i ett land spiller över till andra länder. I Turkiet användes åtalet mot Irving för att legitimera åtalet mot honom, sade han.

Lösningen på alla problem, tyckte de, är alltid ”more speech”. Och det låter bra, men kommer det alltid att fungera i praktiken?

•

Den svenska panelen bestod av

• Mats Söderlund, författarförbundets ordförande
• David Karlsson, idéhistoriker, fd. redaktör för Ord & bild
• Göran Rosenberg
• Barbro Hedvall, ledarskribent på DN

och kom till närmast motsatt slutsats. Yttrandefrihet är aldrig rätten för vem som helst att säga vad som helst, sade Göran Rosenberg, och resten av panelen verkade hålla med honom. Han upprepade gång på gång att yttrandefrihet är kontextbunden, att det är avgörande hur saker uppfattas. Yttrandefrihet ”är inte att säga vad man vill till vem som helst, då hade det varit enkelt”. Yttrandefriheten är beroende av att det man säger uppfattas som det är tänkt, sade han, och man måste vara klar över vad effekten av ens yttranden blir, även om man vill vara satirisk. Om man inte vet vad effekten blir, eller om man struntar i det, ”då har vi inte längre yttrandefrihet, då har vi bara en massa människor som håller monologer”.

Om man tänker sig att det här syftar på svenska kvällstidningar (eller på svensk ”satir” av typen kändisen-X-är-pedofil) låter det ganska vettigt (även om det snarare är en beskrivning av social kompetens än av yttrandefrihetsgrundlagen). Men var hamnar man om man börjar fundera över påståendets vidare innebörd? Är det mottagarens reaktion som ska avgöra om jag har rätt att yttra mig eller inte? Hur ska jag förutse den? Det är naturligtvis inte fel att ta hänsyn till hur det man säger kommer att uppfattas, men att låta det ingå i definitionen av yttrandefrihet är lite konstigt. Det motsäger liksom hela vitsen med yttrandefrihet.

Och ett par av Rosenbergs uttalanden om vem som har rätt att kritisera vad var rätt märkliga. När han sade ”Häda kan bara den göra som förväntas tro” låg det lite väl nära ’bara den som tror har rätt att tala om religiösa frågor’, eller ’bara den som tillhör vår grupp (alltså: som vi redan har makt över) har rätt att kritisera oss’. Det är grumligt sagt och kan lätt tolkas på flera sätt, även på sätt som inte Rosenberg avsåg. Det här var inte den glasklara Rosenberg jag är van att läsa.

Den svenska panelen sade många förnuftiga och nyanserade saker, och i en annan kontext hade det kanske låtit ännu klokare, för man kommer inte ifrån att det ger ett speciellt intryck när så mycket förnuftiga och nyanserade saker sägs som en reaktion på så mycket oförnuftigt och onyanserat våld. Paneldeltagarna lyckades inte riktigt övertyga mig om att det inte handlade om samma resonemang som brukar föras i familjer där mannen slår fru och barn: det är onödigt att säga nånting som får pappa att explodera, för då vet vi ju hur det går. Därmed har man flyttat skulden från den som slår till den som säger något onödigt. Vad är onödigt? Allt som får pappa att slåss.

•

Till sist. Yttrandefrihetens gränser handlar inte bara om förstasidesstoff som brinnande ambassader eller om att vara världsberömd och leva under konstant livvaktsskydd. Läs till exempel här och här om Sakine Madon (via Isobel). I korthet: några upprörda läsare får tidningen Stockholm City att ta bort hennes krönika från nätet. När hon sedan skriver ett inlägg om det på sin privata blogg hör tidningen av sig och ber henne radera det om hon vill fortsätta skriva för dem. Kanske panelen borde ha tillfrågats om sin åsikt om henne istället för sin åsikt om de sönderpratade muhammedkarikatyrerna.

Se även tidningen Svensk bokhandels senaste nummer (inte minst artikeln om det organiserade motståndet mot Eric Schlosser). Artiklarna släpps på nätet 12 oktober.

Ateism

Det sägs att vi lever i en tid när alla religioner börjar återta förlorad mark, men när den ateistiske filosofen Michel Onfray håller föredrag är det fullsatt, trots att det sker på franska. Om det finns en slutsats att dra här vet jag inte.

Onfray vill befria filosofin, etiken och politiken från det religiöst färgade tänkande som behärskat dessa områden ända sedan kristendomen och nyplatonismen ingick en förening de första århundradena efter Kristi födelse. Det är en rätt ambitiös uppgift, men det låter fullt vettigt, åtminstone för mig. Istället förespråkar han hedonism. Men oroa er inte, det är naturligtvis fråga om en ansvarsfull hedonism, inte någon total hämningslöshet. Och den egna njutningen tillåts inte gå ut över andras välbefinnande, tvärtom handlar det om att skapa njutning för alla, säger han.

Hans tankar är kanske nya och spännande (och han ser till att proppa in ordet bioetik åtskilliga gånger i sitt ordflöde, så att vi ska förstå hur hypermodern han är), men Onfray själv påminner alltför väl om den gamla vanliga fördomen om franska intellektuella, inklusive håret. Han pratar oavbrutet i racertempo i en halvtimme, medan tolken, Fredrika Spindler, antecknar. När det blir hennes tur på slutet hinner hon inte sammanfatta allt som Onfray sagt. Har du mycket kvar, undrar samtalsledaren Ingrid Elam, som vill ställa några frågor innan tiden är ute. Tja, sådär tre-fyra sidor, svarar hon.

Onfray har, om jag förstått saken rätt, gett ut 30 böcker och grundat ett eget universitet. Han har en hemsida också.

Onfrays Handbok för ateister har nyligen utkommit på svenska.

Att det inte blev något essäpris

är väl ingen stor grej. Det är bara att komma igen nästa år, med bättre essäer. Och ett bättre pris. 5.000 kr., ett diplom, och ett ”tack för att du kom, hej då”. Därefter tystnad. Nog är essän värd mer än så. Och nog kunde man väl göra mer för att skänka essän lite mer… je ne sais quoi, if you know what I mean. Kanske samla de bästa essäerna i en bok, i stil med journalistikens pocketantologi Goda nyheter?

Tidskrift.nu: Den svenska kulturtidskriftsvärlden i chocktillstånd.

Sveriges essäfond

Form och innehåll

kan låta som en banal motsättning. Men om man börjar tänka på dem djupnar dessa begrepp ganska snabbt, återkommer inuti varandra på nya nivåer, som när man zoomar in en fraktal. På de 20 minuter han tilldelats hann Sven-Eric Liedman inte säga mycket, men han berättade att en stor del av vårt filosofiska ordförråd kommer från grekernas brottande med frågan om form kontra materia. Och motsättningen fortsätter att generera nya ord (Liedmans exempel på de senaste uttrycken för denna motsättning är design kontra styling). Man kan säga ”vi använder inte längre de där orden, vi överger dikotomin form-innehåll, vi ska istället börja tala om strukturer”, men frågan om form och innehåll återvänder inuti ordet struktur, sade han. Man börjar tala om inre strukturer, kanske finns det till och med en inre struktur hos den inre strukturen, och så är man där igen.

Att höra Ayaan Hirsi Ali,

smal, allvarlig och elegant, säga att religion är en illusion och att det kan vara ett utsökt nöje (very pleasurable) att beröva folk deras illusioner, det är nånting. Hon tillägger, som för att lugna publiken: I don’t engage in it much anymore.

Göteborgsk logik

Man köper ett spårvagnskort för 100 kr. Varje resa kostar 14,50. Det går alltså inte jämnt upp. Efter sex resor har man 13 kr. kvar på kortet, som man inte kan utnyttja. Detta upptäcker man 02.30 på natten.

Ett råd från Erlend Loe

Man kan vara hur crazy som helst när man skriver, det enda som gäller är att det fungerar. För när det fungerar, då holder alle kjeft.

Thente bloggar också från mässan:

Bonniers är kulturvärldens Hells Angels. I synnerhet de ledande figurerna har en air av fuck with me and you die över sig.

Och det kan ligga något i det. Hotellbaren Incontro är en oas på mässan, lugn och sval. Men på torsdagseftermiddagen har den delats av med ett rep. På borden ligger lappar som förklarar att det är reserverat från 17.00. Vad är det som ska hända klockan fem? Ett författarframträdande, kanske? Nej, det är Bonniers, som vill ha barens inre för sig själv ett tag.

Läs DN:s mässblogg här (länk).

Fast det där på fredagen kommer pöbeln-inlägget skrev väl Thente ifjol också.

Ett ord

i hela detta brus av ord fastnar så att jag måste gå tillbaka till montern och läsa det igen. Ordet är dragmakt. Det finns i något som tydligen är världens äldsta kända kärleksdikt, en sumerisk dikt från omkring 2800 f. Kr. Så här låter ett par rader i norsk översättning:

 Min hjartans kjærast, kjære mannen min
god er dragmakti di, søt som hùning.
Du hev fengsla meg, eg kjem av meg sjølv.

Ur tidskriften Aorta XV